Datum: 2006-05-04
De olika bergarterna på månen har faktiskt olika färg. Färgerna berättar en hel del om vilka ämnen som bygger upp månens yta och när i tiden de olika bergarterna skapades. Tyvärr kan våra mänskliga ögon inte urskilja de subtila färgskillnaderna, utan vi ser mest en grå himlakopp med ljusare och mörkare områden.
Dock kan man förstärka färgerna så pass mycket så vi kan uppfatta dem. Bilden nedan togs av Jan Sonnvik från hans observatorium i Dalby. Genom att använda flera hundra digitala färgbilder kunde färgkontrasten ökas så att egenskaper hos olika bergarter separeras. Så här skulle vi alltså se månen om vi hade bättre förmåga att uppfatta färger. Vi skulle definitivt leva i en mer färgsprakande värld!
De blåare områdena representerar lavaflöden som innehåller en relativt hög halt av metallen titan. Den röda färgen talar om för oss att det rör sig om lava med mycket lågt titaninnehåll. Material som härstammar från månens ursprungliga skorpa har färger däremellan.
Bild: http://foto.lsn.se/stargazer/moon_color.jpg
Lavaflödena på månen som givit upphov till de blå och röda slätterna var aktiva under förvånande lång tid. Man tror att huvuddelen av aktiviteten ägde rum för 3.8-3.1 miljarder år sedan. Dock tyder mycket på att vulkaner var aktiva ännu för 1 miljard år sedan och vissa forskare hävdar att det finns aktiva vulkaner ännu idag. Vi lär inte få ett definitivt svar innan människor återvänder till månen kring 2020.
Månen - vår granne i rymden - har en fascinerande historia. En historia som dessutom är intimt förknippad med jordens egen. Mycket av den historiken kan fortfarande avläsas på månens yta. Det skiljer den från vår egen planet, vars skorpa hela tiden omskapas genom kontinentaldrift och erosion. På månen finns ingenting eller mycket lite av detta. Därför kan vi där hitta bergarter som härstammar från den tid då solsystemet uppstod. Bergarter som kan berätta om de förhållanden som då rådde.
Månen skapades förmodligen som ett resultat av en gigantisk kollision mellan den tidiga jorden och en annan planet ungefär lika stor som Mars. Kollisionen gav upphov till en stor mängd fragment i omloppsbana kring jorden. Dessa fragment kolliderade därefter med varandra och gav till slut upphov till månen för 4.6 miljarder år sedan. Månen hade då ingen fast yta utan var omgiven av en global magmaocean. Ungefär 200 miljoner år senare hade temperaturen sjunkit så pass så att en skorpa bildats. De äldsta stenarna som hittats på månen härstammar från denna tid.
Därefter har vulkanism och meteoritnedslag varit de huvudsakliga krafter som omskapat månens yta. Det senare ser vi spår av i form av månens oräknerliga kratrar. Vulkanism har gett upphov till de vidsträckta mörka lavaslätter som de tidiga månobservatörerna kallade hav ("mare" på Latin). Vi vet idag att de, liksom resten av månen, är snustorra1 men namnet har levt kvar.
/Jan Sonnvik, för Societas Coronae Borealis
1 Men man misstänker att det faktiskt kan finnas is i vissa djupa kratrar vid månens nord- och sydpoler. Denna is har i så fall transporterats dit via kometnedslag.
SCB är ett nätverk som syftar till att skapa kontaktytor mellan amatörastronomer i syfte att utbyta erfarenheter och kunskaper. Vi vill bidra till att sprida och fördjupa intresset för astronomi genom att fokusera på vad man själv kan upptäcka snarare än på teoretiska studier.
